Vardags prolem?
Känns som om man är fast i en ond cirkel. Man vill inte tänka på honom men ändå kan man inte låta bli. Han finns där i allt man gör och ändå så finns han inte där. Vet inte om det vore bäst att träffa honom, om jag ska fråga om vi kan träffas och prata eller om jag ska vänta tills det blir en sammankomst vi båda ska på. Känns så ovist när man bara går och väntar. Det måste få ett slut snart, kan inte gå så här mycket längre.
Det är tur att man har kompisar som på något sätt får en att glöma, får en att förstå. Men trots allt så kanman inte luta sig på dem för mycket. Ja jag vet att de finns där för en, men om man tjatar om det för mycket så blir det tillslut ett "jaja". Rädd för att jag redan är där.
Vet inte om det vore samma sak om det inte vore för att det är första pojken jag låtit komma så nära. Visst vi höll inte ihop så länge men han lyckades ändå få nån sorts makt över mig.
Nej nu är det dags att sluta sura och göra något åt saken.
Det är tur att man har kompisar som på något sätt får en att glöma, får en att förstå. Men trots allt så kanman inte luta sig på dem för mycket. Ja jag vet att de finns där för en, men om man tjatar om det för mycket så blir det tillslut ett "jaja". Rädd för att jag redan är där.
Vet inte om det vore samma sak om det inte vore för att det är första pojken jag låtit komma så nära. Visst vi höll inte ihop så länge men han lyckades ändå få nån sorts makt över mig.
Nej nu är det dags att sluta sura och göra något åt saken.
Det förflutna
Känns som om man aldrig kan undgå det förflutna. Som om det alltid finns där, oavsett hur mycket man försöker förtränga det.
Mitt i all min lycka och munterhet så får jag panik. Magen slår knut på sig själv och jag vill bara springa. Springa bort från torget, bort från stället där jag möte honom och där jag vet att han ibland går. Jag vill inte riskera att möta, att öga mot öga vända blick blicken och låssas som att jag inte sett honom eller än värre att stanna och prata. För att stanna och prata skulle bettyda att jag släpper in honom igen, att jag låter honom ta kontroll över alla de skuldkänslor som han får mig att känna.
Nej, jag trodde det var över, att det hade försvunnit. Men alltid samma visa. Inga problem att åka till stället, då kan jag kolla mig om en gång och sedan brukar det vara lugnt. Men när jag åker därifrån, då är det värre. Kan inte kopla av och bara vara. Nej sitter som på nålar tills jag är i säkerhet, tills jag kommit bort, tills jag vet att risken för att stöta på honom är minimal.
Nej jag hoppas komma över det. Att jag ska kunna var med släkt och vänner utan att behöva oroa mig. Utan att behöva tänka på var jag är. Utan att känna skuld.
Mitt i all min lycka och munterhet så får jag panik. Magen slår knut på sig själv och jag vill bara springa. Springa bort från torget, bort från stället där jag möte honom och där jag vet att han ibland går. Jag vill inte riskera att möta, att öga mot öga vända blick blicken och låssas som att jag inte sett honom eller än värre att stanna och prata. För att stanna och prata skulle bettyda att jag släpper in honom igen, att jag låter honom ta kontroll över alla de skuldkänslor som han får mig att känna.
Nej, jag trodde det var över, att det hade försvunnit. Men alltid samma visa. Inga problem att åka till stället, då kan jag kolla mig om en gång och sedan brukar det vara lugnt. Men när jag åker därifrån, då är det värre. Kan inte kopla av och bara vara. Nej sitter som på nålar tills jag är i säkerhet, tills jag kommit bort, tills jag vet att risken för att stöta på honom är minimal.
Nej jag hoppas komma över det. Att jag ska kunna var med släkt och vänner utan att behöva oroa mig. Utan att behöva tänka på var jag är. Utan att känna skuld.
Ta dig i kragen
Känns som att det kommer ta en bra stund innan man blir vuxen. Eller vänta lite! På vissa plan är jag redan vuxen, jag är bra på att ta ansvar för det jag gör och jag kan ta hand om två små varelser som efter en halvtimme litar fulständigt på mig. Ja, jag klarar av det mesta faktist. Bara det där på det känslomässiga planet och att våga som tar tid för mig. Vågar inte lita på någon annan fult ut och jag vågar inte ringa körläraren och be om tid för att provköra.
Nej bara att ta sig i kragen och inse att det är bara en själv som kan ta en ur diket man grävt åt sig själv!
Nej bara att ta sig i kragen och inse att det är bara en själv som kan ta en ur diket man grävt åt sig själv!
Vad gör man...
Hur gör man när hjärtat längtar efter nån, när man vet att man aldrig kan få den. När personen själv sagt "jag har inte tid för någon flickvän, du förtjänar något bättre". Vad gör man när hälften av kroppen skriker "nej jag förtjänar ingen annan, jag förtjänar ingen" och resterande av kroppen skriker "han är inte värd det, lämna det bakom dig och hitta nån som faktist förtjänar dig"
Vad gör man när man bara vill ringa personen, bara vill ha personen nära. Vad gör man när man inser att man sabbat för sig själv, vad gör man när man kommer på sig själv med att tänka på personen i helt fel tillfällen. Vad gör man när personen man vill träffa, se och känna, fortfarande umgås med ens kompisar men bara pratar med en när han är påverkad. Vad gör man när det är därför man avslutade det. Vad gör man när han väljer ens vänner och lämnar en att gråta för sig själv.
Vad gör man när det ända man vill är att veta att han saknar en lika mycket som man saknar honom.
Är det rätt att då utnyttja att han umgås med kompisarna. Att be dem se vad som pågår i killens huvud. Att se om det finns någon chans att han tänker på en.
Vad gör man när killen säger allt det man vill höra, följt av de ända man inte vill höra. Vad gör man när man sitter och gråter tyst och killen frågar, men det är lugnt, eller hur?
Ja vad gör man, jo man nickar och ler. Man går vidare med sitt liv, man växer upp. För oavsett hur ont det gör så kan man inte tvinga någon annan att tänka och känna som man själv vill. Även fast man vill, även fast man saknar. Så finns det inget att göra.
RSS via nybloggat.se
Vad gör man när man bara vill ringa personen, bara vill ha personen nära. Vad gör man när man inser att man sabbat för sig själv, vad gör man när man kommer på sig själv med att tänka på personen i helt fel tillfällen. Vad gör man när personen man vill träffa, se och känna, fortfarande umgås med ens kompisar men bara pratar med en när han är påverkad. Vad gör man när det är därför man avslutade det. Vad gör man när han väljer ens vänner och lämnar en att gråta för sig själv.
Vad gör man när det ända man vill är att veta att han saknar en lika mycket som man saknar honom.
Är det rätt att då utnyttja att han umgås med kompisarna. Att be dem se vad som pågår i killens huvud. Att se om det finns någon chans att han tänker på en.
Vad gör man när killen säger allt det man vill höra, följt av de ända man inte vill höra. Vad gör man när man sitter och gråter tyst och killen frågar, men det är lugnt, eller hur?
Ja vad gör man, jo man nickar och ler. Man går vidare med sitt liv, man växer upp. För oavsett hur ont det gör så kan man inte tvinga någon annan att tänka och känna som man själv vill. Även fast man vill, även fast man saknar. Så finns det inget att göra.
