Vardags prolem?
Känns som om man är fast i en ond cirkel. Man vill inte tänka på honom men ändå kan man inte låta bli. Han finns där i allt man gör och ändå så finns han inte där. Vet inte om det vore bäst att träffa honom, om jag ska fråga om vi kan träffas och prata eller om jag ska vänta tills det blir en sammankomst vi båda ska på. Känns så ovist när man bara går och väntar. Det måste få ett slut snart, kan inte gå så här mycket längre.
Det är tur att man har kompisar som på något sätt får en att glöma, får en att förstå. Men trots allt så kanman inte luta sig på dem för mycket. Ja jag vet att de finns där för en, men om man tjatar om det för mycket så blir det tillslut ett "jaja". Rädd för att jag redan är där.
Vet inte om det vore samma sak om det inte vore för att det är första pojken jag låtit komma så nära. Visst vi höll inte ihop så länge men han lyckades ändå få nån sorts makt över mig.
Nej nu är det dags att sluta sura och göra något åt saken.
Det är tur att man har kompisar som på något sätt får en att glöma, får en att förstå. Men trots allt så kanman inte luta sig på dem för mycket. Ja jag vet att de finns där för en, men om man tjatar om det för mycket så blir det tillslut ett "jaja". Rädd för att jag redan är där.
Vet inte om det vore samma sak om det inte vore för att det är första pojken jag låtit komma så nära. Visst vi höll inte ihop så länge men han lyckades ändå få nån sorts makt över mig.
Nej nu är det dags att sluta sura och göra något åt saken.
Kommentarer
Trackback
