Att växa upp

Känns som om man aldrig kan undgå det förflutna. Som om det alltid finns där, oavsett hur mycket man försöker förtränga det.

Mitt i all min lycka och munterhet så får jag panik. Magen slår knut på sig själv och jag vill bara springa. Springa bort från torget, bort från stället där jag möte honom och där jag vet att han ibland går. Jag vill inte riskera att möta, att öga mot öga vända blick blicken och låssas som att jag inte sett honom eller än värre att stanna och prata. För att stanna och prata skulle bettyda att jag släpper in honom igen, att jag låter honom ta kontroll över alla de skuldkänslor som han får mig att känna.

Nej, jag trodde det var över, att det hade försvunnit. Men alltid samma visa. Inga problem att åka till stället, då kan jag kolla mig om en gång och sedan brukar det vara lugnt. Men när jag åker därifrån, då är det värre. Kan inte kopla av och bara vara. Nej sitter som på nålar tills jag är i säkerhet, tills jag kommit bort, tills jag vet att risken för att stöta på honom är minimal.

Nej jag hoppas komma över det. Att jag ska kunna var med släkt och vänner utan att behöva oroa mig. Utan att behöva tänka på var jag är. Utan att känna skuld.