Att växa upp

Ja hur är det med dessa känslor? Man får kompisar och man förlorar dem. Man hittar en kille man gillar och man sabbar det. Hur vet man att allt de man känner faktist är så man känner? Okej kanske inte så lätt att förstå vad jag menar, ska se om jag kan förklara det bättre.

För att börja från början så kan jag berätta hur jag kom att tänka på detta, jag träffar en kille och han är urgullig. Men efter ett tag märker jag att när han inte är med så hittar jag andra att flörta med, inser att jag kanske inte alls tycker om killen så som jag trodde från början. Avslutar det hela och snart träffar jag en annan kille, den här gången är det lite anorlunda. Jag tänker på killen även när jag inte ser honom, och lustan att flörta med andra finns inte där hela tiden. Men samtidigt så har den kompisen som jag oftar går ut och festar med också kontakt med den här killen vilket gör att jag helatiden blir påmind om honom. Han är urgullig och jag kan prata med honom, men jag är en tjej som är fast i böcker, filmer och låtar. För om folk skriver om den där kärleken så måste det betyda att den finns, eller?
Så om jag inte känner så starkt för killen, vad är det jag känner då?
Eller är det att jag inte vågar släppa taget och svepas med för att jag inte tror att jag förtjänar det?

Nej jag har många tankar om detta och inte blir det färre med tiden. Men ett hjälpande tag kanske man kan få. Hur vet man att man det man känner är på riktigt? Hur vet man att man är på väg att bli kär?

Har världen blivit galen?
Man skriver om kändisar som har för lite kurvor och man skriver om dem som har för mycket kurvor. När ska vi få nog av att kritisera varandra?
Ja jag ska väl inte skryta och säga att jag aldrig kollar på mig själv eller andra och tycker att några kilon kanske borde bort eller till. Nej det ska jag verkligen inte, men på senaste tiden har jag börjat se allt med nya ögon.
Vi säger till barn att alla är unika och att man ska vara sig själv. Sen går vi hem och ställer oss framför spegeln och försöker ändra på oss själva så att vi ska passa in i sammhället.
Nej nån ändring måste det bli! Och som det ser ut nu så kommer det ta en tid ,men då jag har sett fler och fler artiklar både i bloggar och tidningar. Så tror jag att folk börjar fatta och börja ändra sin syn.
Men jag är ändå rädd att vi kommer fortsätta kritisera vanarndra. Pågrundav avensjuka eller avsky, vem vet.

Hitta även ett praktexempel på motsägelser när jag var ute och surfa på nätet.

Klicka in på bilden och se om ni ser det jag ser...






Jag gick nämligen in på artikeln "Vem är kändisen som tynar bort?". Det är bland annat en bild på Lindsay Lohan,  man kan se hennes revben och hon är riktigt smal. Det är väl jätte bra att de upplyser läsare om att man inte ska vara så smal, men kollar man längre ner på sidan så finns det även reklam om bantningsmedel.
"Bli smal utan att svälta" och "Gå ned 5 kg Snabbt?" är de två rubriker som fångade mitt öga direkt. Så samtidigt som de säger att LiLO är alldeles för smal så gör de reklam om bantningsmetoder.
Inte konstigt att man blir förvirrad och visst det kanske inte var VeckoRevyn som la upp reklamen. Men det finns ändå på deras hemsida, det var samma sak med Isabella "Blondinbella" Löwengrip's hemsida. Hon hade på något sätt fått in bantningsreklam på sin sida och en hel drös med mäniskor rasade. Hon gick ut och sa förlåt, varför ska det vara anorlunda för tidningar?



Nej nu får de vara slut med bantningshetsen, var den du är och ändra dig inte för att andra säger det. Känner du att du vill göra något, gör det för dig själv och inte för andra.

Gjorde ett IQ-test på nätet, det var en del av mensas intagnings test. Ingen aning om hur hög IQ som är bra, och ja har bara liten en liten chans att klara Mensas intagningsprov.

Ja en del i att växa upp och bli stor är att ta körkortet, att visa att man klarar av ett ansvar som om man missbrukar det kan leda till någons död. Jag har själv inte lyckats med denna bedrift, att ta körkort menar jag, men jag har förarbevis för både moped klass I och för terrängskoter. Jag tycker att detta borde göra det lättare för mig att plugga in allt som man måste kunna och inte mist så borde det vara lättare att köra. Men jag har lärt mig att förarbevis är mycket lättare att få än ett körkort. Förarbevis är en kortare kurs och sedan ett prov i teori och praktik, medans ett körkort är ett stort prov och en massa övning.

Visst går det framåt, men för mig trycker det stora ansvaret ner mina axlar och jag blir stressad och ibland lite väl hispig. Men efter mycket övning så börjar jag fatta och nu är jag snart där. Lite körning i skola och sedan klarar jag förhoppningsvis av att ta kortet

Jag har gått från en tjej som inte säger mycket till en tjej som säger för mycket. Jag kan aldrig vara tyst när jag ska och jag säger de mest idiotiska grejerna.

Jag har på den senaste tiden försökt åtegärda detta, så att det blir en balans mellan det prat glada och det tystlåtna. Men det tar tid och återfallen är många.

Att växa upp och göra det rätta, att träna bort ovanor och att lära sig av sina misstag, det är inte lätt.

I den här bloggen tänkte jag skriva om mina misstag och mina framsteg mot ett bra liv. Kort och gott hur det är för mig att växa upp.