Stop, stanna

Vad händer när ens värd vänds upp och ner? Vad händer när det som inte händer en själv eller närmaste, verkligen händer?
Vet inte, men det händer och jag vill inte vara med...

Till dig <3

Du borde springa åt andra hållet, jag sa det till dig. Jag är ett vrak och borde få sjunka till bottnen, innan jag drar med mig någon annan i fallet. Du är söt, gullig och smart, ändå har du sämre självförtroende än mig. Vet inte varför, men jag dras till dig och det verkar likadant för dig. Som insekter till en lampa, akta dig så att du inte bränner dig. Nej sa det till dig, det är upp till dig. Jag väntar på ett svar, men vet inte om det kommer. Jag vill inte pressa för vet inte vad jag vill. Men ställer du upp så är jag med, så länge du inte ger upp och kastar in handduken...

Att tillåta sig själv att falla

Vet inte vad som händer, tror jag börjar falla lite. Inte snällt, är inte meningen att det ska vara så. Inte meningen att hända. Var stark i helgen men jag vet inte om jag kan vara lika stark den här helgen. Vet att de andra hoppas och önskar, men vill inte falla, vill inte bli sårad, vill inte såra. Jag vet, eller vet kanske inte, men risken är ganska stor att jag pajar det som vanligt. Inga problem jag åker snart, hoppas jag. Jag måste åka snart innan jag fastnar här. Innan jag glömmer min plan för något annat. Nej vet inte vad som är värst längre

Irrations moment

Ibland blir jag bara så tröt på vissa människor! Ta till exempel minna kollegor, de klagar på ett kundtjänst vill att de ska göra allt på engång. De har ju så mycket annat att göra att de inte hinner göra allt direkt, och de är i och försig sant. Inga problem där, om de inte varit för att de i nästa mening börjat klaga på att kundtjänst inte skickar ut informationen till dem direkt. Och hur kan de skicka så viktig information 10min innan helgledigheten börjar. Men idag fick jag nog och sa till mina kollegor att likt dem hade kundtjänst mycket att göra. Efter ett tag gick de mer eller mindre med på de, men då var jag redan förbannad och dagen var förstörd!

Hur tänkte du där?

Du träffar mig, anser att vi är ett par. Kysser min kompis och säger att hon ska glömma det. Flörtar med en annan kompis, som dessutom hade pojkvän. Jag säger att jag inte orkar mer och plötsligt är det du som har gjort slut. Du sabbar för min kompis och hennes pojkvän, hon väljer dig efter ett massa velande. Ingen av er berättar. Kan det vara för att jag sa till er båda att jag inte skulle klara det? Istället väljer du att ignorera och undvika. Utan tillfälligheten hade jag nog fortfarande varit ovetande. Du hade säkert fortsätt undvika om inte min kompis, DIN FLICKVÄN, hade skällt ut dig för det. Inte för att hon är mycket bättre på den fronten. Du undviker och berättar inte vad du vet att jag vill, måste veta. Endå vill du veta allt om de killar jag träffar, du säger att du vill kunna prata om sådant. Blir sur när det inte finns något att berätta. Nej skärpning, vill du va min kompis så får du bete dig som en!

Att vara eller inte vara?

Att vara eller inte, vem har inte hört eller läst den meningen. Men hur många har egentligen funderat över dess mening. Jag menar vad betyder den frågan i dagens samhälle?

Betyder den att man ska våga ta risker?
Att är eller gör man inte på ett speciellt sätt så har man inget liv?

I dagens samhälle så finns många krav, inte minst på ungdomarna. Läst för någon vecka sedan att en 16-17 årig bloggare fått en kommentar att hon inte hade något liv för att hon inte var ute och festade varje helg.
Vad är det för krav egentligen? Festar du inte så lever du inte!

Nej visst kan jag hålla med om att det är kul att festa och umgås. Det är till och med en av de roligaste sakerna jag vet. Men bara för det tycker jag inte att de som inte gör det inte har ett liv!
Nej det är väl snarare de som har ett. Det är två skilda sätt att leva och man ska göra det man tycker om. Annars lever man ju någon annans liv!

Att vara eller inte vara dig själv, det är den riktiga frågan i dagens samhälle


Påverkan

Stor och liten, ja allt på samma gång.
Hur man lär och lever är det ingen som kan bestämma åt en.
Däremot kan de påverka, åt både den possetiva och negativa riktning.

Gamla spöken

Har funderat en del på kompisar som man har och som man förlorat. Vems fel är det? Den som bara viker undan och inte vill ta konflikten, den som tar konflikten eller den som misstolkar allt man säger eller är det någon av de andra 100 tussentals personligheterna . Ja visst har vi alla olika perssonligheter i oss men ibland är vi inte det vi borde.

Nej man förlorar vänner och man får nya. Vissa klarar mycket bråk andra mindre. Visst det är jobbigt men man får försöka minnas dem man var och sedan gå vidare för att fortsätta leva. Ingen idé att sitta och vänta på att allt ska bli som vanligt igen.

It's getting closer, going faster than a rollercoaster

Ja livet går bra fort ibland, det var ju bara igår som jag gick på dagis. Det var igår jag hade den där vita t-shirten med lila star-texten och endå så är den så liten. Var jag så liten? Har jag växt så mycket?

Ja det var lite så jag kände när jag tittade igenom gamla kläder som jag hade när jag gick i lågstadiet. Den där favorit tröjan som då satt jätte bra, ser nu jätte liten ut.

Nej dags att se till att ta vara på den tid man har för den springer bara iväg.

"Fjortisbloggar"

Ja många är dem och inte ser det ut att bli färre. Men hur "blonda" är egentligen de här tjejerna? För vilken blogg grupp är det som har flest läsare? Vilken blogg grupp är det som syns mest? Jo det är "fjortisbloggarna".

De vekrar inte smarta och det lägger upp bild efter bild på sig själva, den andra vågade bilden efter den andra. De hänger ut varandra och blogg fajtas. Det är inte konstigt att så många läser deras bloggar, de har ju länkar till varandra och vem tycker inte om att läsa om små tjejer som tror att de är bäst.

Ett exempel på en "fjortisblogg" som blivit stor är inte så svårt att plocka fram. Blondinbella har gjort ett helt företags imperium ur sin blogg och hon tjänar nu stora summor pengar. Hon började blogga 2005 och det var då en underhållande blogg, som innehöll allt från porrmiddagar till föddelsedagar och pojkvänner. Ja det var en dagbok som fick så många kommentarer och läsare att hon tillslut kunde börja tjäna pengar på sin blogg.

Ingen glömer väl den puplicitet hon fick i media när det vart känt att hon faktist fick pengar för all den reklam hon gjorde för olika produkter. Det i sin tur ledde ju till att hon fick mer läsare och tjänade mer pengar. Idag är hon allmänt känd i Sverige, för sin blogg och för sin medverkan i Lets dance och det i sin tur ger ännu mer publicitet.

Så dessa små tjejer som skriver om sinna liv, om andra bloggare och mode, är de verkligen så dumma som de ger intryck av att vara? Jag har ingen aning faktist men läsare det har de ialla fall!

Flytt?

Hur blir det när man flyttar hemifrån? Lämnas man bara helt själv på en helt ny plats? Eller har man familj och vänner nära, i en bekant omgivning?

Ja allt beror ju på var man väljer att flytta. Själv har jag valt att flytta till andra sidan stan där jag aldrig varit förut, till ett nytt område med helt andra förutsättningar. Mitt trygga bo är nu utbytt till något okänt.

Varför jag valt det? Jag ska inte flytta hit helt och hållet utan bara för stunden. Tar hand om ett hus medans ägarna är på semester.

Men jag har redan kommit på hur svårt det kommer att vara när jag flyttar på riktigt. Ingen som handlar mat åt en, ingen som tvättar ens kläder, allt måste man göra själv.

Nej dags att ta sig i kragen och växa upp. Går inte att sitta på endan hela livet.

Flytta?

Snart ska jag bo själv i två hela veckor. Ja jag vet det är en del av att växa upp, men lite rädd får man väl vara. Men går det bra och jag klarar mig så ska jag sattsa på att skaffa egen lägenhet. Får även sattsa på att reda ut allt de här med körkortet. Måste börja plugga och reda ut allt jag måste göra de här året.

För mycket att tänka på just nu, får bli ett senare problem.

Vardags prolem?

Känns som om man är fast i en ond cirkel. Man vill inte tänka på honom men ändå kan man inte låta bli. Han finns där i allt man gör och ändå så finns han inte där. Vet inte om det vore bäst att träffa honom, om jag ska fråga om vi kan träffas och prata eller om jag ska vänta tills det blir en sammankomst vi båda ska på. Känns så ovist när man bara går och väntar. Det måste få ett slut snart, kan inte gå så här mycket längre.

Det är tur att man har kompisar som på något sätt får en att glöma, får en att förstå. Men trots allt så kanman inte luta sig på dem för mycket. Ja jag vet att de finns där för en, men om man tjatar om det för mycket så blir det tillslut ett "jaja". Rädd för att jag redan är där.

Vet inte om det vore samma sak om det inte vore för att det är första pojken jag låtit komma så nära. Visst vi höll inte ihop så länge men han lyckades ändå få nån sorts makt över mig.

Nej nu är det dags att sluta sura och göra något åt saken.

Det förflutna

Känns som om man aldrig kan undgå det förflutna. Som om det alltid finns där, oavsett hur mycket man försöker förtränga det.

Mitt i all min lycka och munterhet så får jag panik. Magen slår knut på sig själv och jag vill bara springa. Springa bort från torget, bort från stället där jag möte honom och där jag vet att han ibland går. Jag vill inte riskera att möta, att öga mot öga vända blick blicken och låssas som att jag inte sett honom eller än värre att stanna och prata. För att stanna och prata skulle bettyda att jag släpper in honom igen, att jag låter honom ta kontroll över alla de skuldkänslor som han får mig att känna.

Nej, jag trodde det var över, att det hade försvunnit. Men alltid samma visa. Inga problem att åka till stället, då kan jag kolla mig om en gång och sedan brukar det vara lugnt. Men när jag åker därifrån, då är det värre. Kan inte kopla av och bara vara. Nej sitter som på nålar tills jag är i säkerhet, tills jag kommit bort, tills jag vet att risken för att stöta på honom är minimal.

Nej jag hoppas komma över det. Att jag ska kunna var med släkt och vänner utan att behöva oroa mig. Utan att behöva tänka på var jag är. Utan att känna skuld.

Ta dig i kragen

Känns som att det kommer ta en bra stund innan man blir vuxen. Eller vänta lite! På vissa plan är jag redan vuxen, jag är bra på att ta ansvar för det jag gör och jag kan ta hand om två små varelser som efter en halvtimme litar fulständigt på mig. Ja, jag klarar av det mesta faktist. Bara det där på det känslomässiga planet och att våga som tar tid för mig. Vågar inte lita på någon annan fult ut och jag vågar inte ringa körläraren och be om tid för att provköra.

Nej bara att ta sig i kragen och inse att det är bara en själv som kan ta en ur diket man grävt åt sig själv!

Anonym